Att knyta an – anknytningsteorin

 Anknytning och anknytningsteorin

En del människor har lätt att leva i nära relationer, andra har det inte. Anknytningsmönster kan vara en stor del av förklaringen: Hur vi lärde oss att relatera till vår närmaste omgivning från födseln har en tendens att bli det mönster vi följer resten av livet. Om vi inte gör någonting åt det.

Vi lär oss att skapa relationer genom erfarenhet. Redan innan vi har ett språk skapar vi ett slags fotoalbum i vår hjärna för hur relationer ser ut och ska vara. Den eller de personer som tar hand om oss när vi föds är livsviktiga för oss eftersom vi är helt hjälplösa utan dem. Det har en tendens att prägla vårt sätt att relatera till andra människor för resten av livet. Vi utvecklar ett anknytningsmönster, ett karaktäristiskt sätt att relatera till andra människor, som kännetecknar hur vi formar relationer även i vuxen ålder. Tydligast blir detta i de relationer som är viktigast för oss. Men vårt anknytningsmönster kan också förändras över tid och beroende på vilka människor vi har omkring oss.
Den eller de personer som är våra närmaste vårdgivare när vi växer upp är också de som påverkar oss mest.

Anknytningsmönster utvecklas särskilt under de första två levnadsåren, men befästs eller förändras av erfarenheter under hela uppväxten. Även om detta mönster har blivit relativt beständigt i vuxen ålder är det som sagt fortfarande möjligt att förändra.

När det gäller anknytningsteorin talar man om tre anknytningsmönster:

1. Trygg anknytning
2. Otrygg-undvikande anknytning
3. Otrygg-ambivalent anknytning

Trygg

Trygga barn litar på att föräldern (eller den som huvudsakligen tar hand om barnet) finns där och försöker hjälpa barnet i svåra eller skrämmande situationer.

De har lätt att komma nära andra människor och och fungerar bra som vuxna i relationen till andra människor.

Otrygg – undvikande

Barn med otrygg-undvikande anknytning förväntar sig att bli avvisade och bortstötta när de behöver hjälp. Därför lär de sig tidigt att inte söka närhet och stöd, utan att klara sig själva. De tänker sig fram till svar snarare än känner efter.

De fungerar bra i mer ytliga relationer, men någon börjar komma för nära drar de sig undan. Det är ofta svårt att prata om känslor och vad som rör sig på insidan.

Otrygg – ambivalent

Barn med otrygg-ambivalent anknytning bär med sig en erfarenhet av att ibland bli omhändertagna, ibland avvisade när de söker hjälp och tröst. Osäkerheten gör att de känner separationsångest och rädsla. De är i stor utsträckning känslostyrda.

Relationer kan ofta bli ganska känslomässigt dramatiska då en person med det här anknytningsmönstret är otroligt rädd att inte duga och bli avvisad.

Otrygg – desorganiserad

Det finns också en fjärde, mer ovanlig kategori, som kallas otrygg-desorganiserad. Detta anknytningsmönster är egentligen en brist på anknytning. Det  utvecklas ofta hos barn som växer upp med fysisk eller psykisk misshandel, eller har föräldrar med svåra upplevelser från sin barndom och som därför inte kan tolka sitt barns signaler på rätt sätt. De kanske bli arga eller rädda när barnet gråter, så att barnet upplever föräldern som skrämmande – ändå behöver barnet knyta an.

Det blir ofta allvarliga relations störningar i vuxen ålder och det är den här gruppen som är i störst behov av professionell hjälp.

I föreläsningarna “Högkänslighet, anknytning och uppväxtens påverkan” samt i fördjupningen “Högkänslighet och anknytning i relationer” kan du lära dig mer.

Källa: Psykologiguiden.se