Hur hjälper vi våra barn och ungdomar att bli stärkta i sig själva?
Att bygga upp och stärka jaget och självkänslan för barn och ungdomar är så viktigt!
När ett barn har förlorat sitt självförtroende och självkänsla är det inte helt enkelt att hjälpa till att bygga upp dessa igen.
Jag upplever alltför ofta hos föräldrar att de är rädda att ”de förstört” sina barn genom att inte säga tillräckligt, att inte göra tillräckligt, eller att de kanske upplever att de själva brister i sin självkänsla.
Det som kan vara bra att lyssna på då är att se VAD du faktiskt gör och VAD du faktiskt säger. Inte vad du INTE gör eller INTE säger.
Om du går till dig själv, vad behöver du för att känna dig älskad och bekräftad? Vi är ju faktiskt alla människor, antingen vi är stora eller små.
Du vill med största sannolikhet göra det möjligt och att det ska komma naturligt, det där med självbild och självkänsla och inte tvinga på barnet hur det ska vara, säga, göra osv.
Du stakar ut vägen, du stöttar och lyssnar utan att trycka på för hårt eftersom det då kan få motsatt konsekvens? Om du trycker på för hårt upplever du det som att det kan få mindre bra följder eftersom då barnet måste ha dig i närheten jämt för att våga ta sig an nya utmaningar.
En strategi du då kan använda dig av är positiv förstärkning. Detta är en mycket enkel strategi: när något bra händer i deras liv, som en följd av barnets agerande, se till att de vet att de orsakade det. Belöna barnet på det sätt du tycker att det är lämpligt!
Barnet lär sig då att bra saker kan hända eftersom han/hon vill att det ska hända. Det är inte du som förälder som har gjort att just detta har hänt, det är barnet, och det behöver barnet få höra och få bekräftelse i.
En annan strategi du kan använda dig av för att bygga upp självkänsla och självförtroendet hos barn är att du coachar barnet att själv komma på lösningar på ett problem, istället för att tala om HUR det ska göra. Det kan ju faktiskt finnas fler lösningar än en!
När jag till exempel frågade en kille på nyss 6 fyllda hur han tyckte att vi skulle lösa ett bråk i barngruppen på en förskola (jag ska tillägga att vi hade ett långt samtal om känslor innan dess), svarade han efter att ha funderat en lång stund: ”jag tycker att alla ska få varsin isglass”! För honom var ju slutlösningen ganska enkel.
När jag vidare frågade: ”intressant! Varför just en isglass?”
Han svarade: ”Tja, du vet fröken, det är sommar och jättevarmt ute! Jag tror att vi började bråka eftersom alla ville springa i vattenspridaren samtidigt för vi var jättesvettiga och varma. Får vi en isglass blir vi lite svalare!”
Istället för att säga att det var en dålig lösning, ville jag höra varför han valde just den här lösningen.
Om nu alla fick en isglass eller inte är inte poängen, utan vilka lösningar kan man hitta på ett problem?