Vilket märkligt år!
Hela förra året fick jag jobba med mitt inre mantra:
”Är det sant, är det snällt, är det nödvändigt?”
Ett mantra, eller en mening, som satt sig från tiden då jag läste filosofi på universitet.
Jag funderar ofta över att det är först när något oförväntat och riktigt jobbigt händer som vi börjar kämpa på allvar, men också börjar uppskatta livet inifrån och ut…..
I mars månad förra året lämnade jag med snabba puckar lokalen jag befann mig i för att mitt i pandemins utbrott hitta ett nytt kontor.
Det var märkligt att behöva lämna en lokal som var ”min”, men det är en helt annan historia.
I samma veva fick jag veta att jag hade en tumör på högra sidan av min sköldkörtel.
Jag blev nog ganska chockad, i båda fallen faktiskt, och gällande tumören blev jag såklart rädd.
Tanken ”jag vill inte dö” for genom skallen samtidigt som jag visste att få människor har dött av en tumör på sköldkörteln, så vitt jag vet i alla fall.
Ganska snabbt vände tanken till ”jag vill leva”!
Det är något som satt sig i ryggraden på mig efter alla år av utbildningar, coachande av människor och min egen personliga resa, nämligen att fokusera på det jag VILL inte det jag INTE VILL!
Hjärnan och våra tankar tar nämligen inte in ordet inte.
Så om jag fokuserade på ”jag vill inte dö” så fokuserar jag just på ordet dö och döden.
Jag insåg att där kommer det inte hända mycket positivt för mitt läkande!
Jag var i båda fallen tvungen att verkligen göra det som var snällt mot mig själv och också fråga mig själv vad i mitt liv som var nödvändigt.
Vad behövde jag släppa taget om och vad behövde jag plocka in?
Vad var sant, vad var snällt mot mig själv att göra och säga och vad var nödvändigt?
Då jag har turen att känna en ängel i mänsklig skepnad hittade jag ganska snabbt ett nytt kontor. När det gällde min hälsa fick jag jobba inifrån och ut. På djupet. Nu kom prövningen på riktigt. Funkade verktygen jag lärt mig och det jag hjälpte andra med?
Jag gick hos en privat läkare då det var långa väntetider i primärvården på grund av pandemin. Jag hade ganska stora andningsbesvär och behövde få hjälp.
Dessvärre gjorde läkaren nästan alla fel man kan göra och hela utredningen tog därför nästan 8 månader där jag själv fick leta reda på remisser och provsvar.
Tanken for genom huvudet: ”de tycker nog att jag är en väldigt besvärlig och krävande patient!”
Men då jag i mina yngre år varit mycket sjuk visste jag att detta bara var en självkritisk bekant gammal tanke tanke som bottnade i att vara rädd för att verka jobbig och vara till besvär. Jag lät därför tanken segla iväg och tog kommandot över min hälsa. Jag hade gett mig den på att bli frisk!
Jag märkte nu att varken oron eller stressen höll i sig särskilt länge. Lyckades jag praktisera mina kunskaper på mig själv?
Ju längre tiden gick, desto lugnare blev jag.
Vad jag gjorde:
1. Jag jobbade med stresshantering av mina tankar
Ett stressat och överbelastat nervsystem är roten till många sjukdomar. Jag såg också till att sova ordentligt eftersom det parasympatiska nervsystemet aktiveras vid sömn. Mina verktyg i NLP och mindfulness kom här väl till hands.
2. Det fysiska
Jag rörde på kroppen mer och tog tex ånga promenader i naturen.
Jag arbetade inte heller efter kontorstid, eller rättare sagt, jag läste och besvarade inte mail efter kontorstid och jag reducerade min skärmtid från sociala medier rejält. Läs gärna Anders Hansens bok ”Skärmhjärnan”.
3. Jag ändrade min kost
Under en period av 4 månader började jag med antiinflammatorisk kost. Jag bytte dock ut några saker eftersom jag märkte att jag inte tålde allt som rekommenderades under denna kosthållning.
3. Jag övade på att vara närvarande i nuet med hjälp av olika metoder.
Att leva GENOM mina känslor och sinnen och inte fastna i mina känslor och sinnen.
Observera istället för absorbera!
4. Bryta beteendemönster.
Det jag framförallt arbetade med var att bryta beteendemönster och bli vän med mina tankar, oavsett vad jag tänkte. Jag övade på att leva med större acceptans och självmedkänsla . Här märkte jag att mina studier och vad jag lärt mig i neuropsykologi och compassionfokuserad terapi faktiskt hade landat i kroppen och inte bara som kunskap i hjärnan.
Här är en artikel om 10 övningar för mer självmedkänsla i tider av pandemi: Läs artikel
En tanke skapar nämligen en känsla som skapar ett beteende…….
5. Skratt och glädje.
Jag försökte omge mig mer med människor jag skrattar med och människor som får mig att må bra.
Båda en utmaning i pandemin när man inte får träffas.
Att känna glädje mitt i pandemin och som egen företagare var också en utmaning! Men jag hittade mina sätt!
6. Böner och självkärlek
Jag har alltid haft en sida där jag tror att det finns något större än det vi kan se med blotta ögat, så jag bad. Varje dag. Det låter kanske knasigt för många, men jag pratade också med min kropp, och särskilt med min sköldkörtel och tänkte tankar av kärlek till den.
Jag vet inte vad av allt detta som gjorde att det blev som det blev, men något märkligt hände….
Mötet med läkaren på kirurgavdelningen
Dagen var äntligen kommen då jag skulle träffa läkaren för att förbereda operation. Det hade gått nästan 8 månader sedan utredningen påbörjades.
Att det skulle bli operation hade läkaren, som bedrev privat mottagning sagt i sitt 53 sekunder korta telefonsamtal till mig där jag fick veta att jag i alla fall inte hade cancer.
Däremot hade jag struma och tumören behövde plockas bort eftersom den gav mig andningssvårigheter. Ja, samtalet gick så snabbt så allt detta sade hon i en enda lång mening.
Jag var så nervös när jag till slut steg in på ett av Göteborgs största sjukhus för att äntligen möta kirurgen.
Jag fick ju inte heller ta med mig någon som stöd eftersom covid-19 härjade med stormsteg.
Jag tyckte att jag hade mått bättre ett par veckor och hade lättare att andas, men tänkte att det nog bara var inbillning.
När jag klev in i behandlingsrummet tog tre läkarstudenter iklädda visir och munskydd emot mig.
Läkarstudenterna skulle nämligen lära sig mer om tumörer på sköldkörteln utifrån patientens perspektiv.
Det kändes som att frågorna aldrig tog slut där jag satt på en stol som kändes hård och ganska obekväm.
När kirurgen som skulle utföra operationen äntligen klev in i rummet var jag ganska skakig. Allt mitt fokus hade gått till att svara så sant och ärligt jag kunde på frågorna och tröttheten började infinna sig.
Det var äntligen dags för ultraljud av sköldkörteln för att titta närmare på tumören och visa läkarstudenterna hur en sådan faktiskt såg ut.
Jag lade mig ner på britsen med bultande hjärta och just då kände jag hur tårarna brände bakom ögonlocken.
Jag kände mig så utelämnad och sårbar!
Var är tumören?!
Det kändes som en evighet när jag låg där på britsen med läkaren lutad över mig. Han drog fram och tillbaka med ultraljudsgrejen över min sköldkörtel flera gånger. Långsamt och metodiskt.
Jag fick vända och vrida på huvudet och sträcka på nacken när läkaren till slut utbrast?
”Jadu Anna, vad ska vi göra med dig då? Här finns ingen tumör alls! Jag kan se spår av något, men det är knappt synbart.”
”Va?! Är det sant? Vad gör jag här då?” frågade jag, nog med en ganska darrig röst.
Läkaren log och sade: ”Det undrar jag med! Det här var märkligt! Jag har faktiskt ingen förklaring på detta. Du får helt enkelt gå hem och fortsätta må bra!”
Jag kan säga att i det rummet, på sjukhuset, i slutet av oktober 2020, stod det 5 levande frågetecken.
Läkaren, 3 läkarstudenter och så jag.
Jag har fortfarande inte smält att detta hänt mig. Det känns fortfarande konstigt, märkligt och svårt att ta in.
Kanske är det ett mirakel, eller kanske är det så att vi faktiskt själva kan läka våra kroppar på sätt vi inte ens är medvetna om.
Eller så är det både ock.
Jag ringde till labbet där de analyserat provsvaren och utfört ultraljudet för att utröna att det verkligen var sant att jag hade haft en tumör.
Jag visste ju att de inte hade kunnat göra någon biopsi, och dessutom två gånger eftersom första försöket misslyckades, om det inte fanns en tumör, men ändå.
Det var så märkligt!
Jag är i alla fall oerhört tacksam över att jag har mina kunskaper, mina verktyg, allt stöd jag fick från nära och kära och jag är faktiskt även tacksam för att utredningen tog så lång tid.
Annars kanske jag hade varit opererad vid det här laget och möjligtvis också behövt ta någon medicin.
Läs mer om mig och vad jag gör här: Anna Candela
Välkommen att boka tid för coaching och samtalsstöd!
Vi kan mötas på mitt kontor i Göteborg eller via videosamtal.
Är du mer bekväm med att skriva än att prata? Då väljer du tjänsten ”e-post coaching”.
Boka genom att klicka på den gröna knappen nedan:
