Igår var min kollega och jag ute och coachade elever på högstadiet. Vi startade ett projekt i höstas som vi kallar ”Elevcoach”. Vi såg i våra yrken som coacher hur behovet av andra vuxna behövdes ute på skolorna då vi upplever att våra yngre mår allt sämre och blir mer och mer vilsna.
Det är alltid lika intressant när vi är ute och arbetar tillsammans på skolor. Det blir alltid mycket snack om sociala medier, mobilen, surfplattor o.s.v. Särskilt att lägga ifrån sig dem under lektionstid när tekniken inte behövs.
Har nätet blivit den nya digitala fritidsgården?
När jag växte upp och var tonåring hängde man hos vänner. Vi kunde sitta i någons rum och bara prata eller lyssna på musik i timmar. Vi fikade hos varandra eller tittade på film.
Det fanns också en fritidsgård där vi bara kunde hänga om vi ville och olika dagar hade de ordnat olika aktiviteter. Jag hade ett medlemskort där det stod ”Apelsinens fritidsgård”. Det var i papper inplastat och gult.
Jag undrar ofta hur min uppväxt och hur min tonårstid hade sett ut om det hade funnits internet och sociala medier?
Har sociala medier blivit den nya digitala fritidsgården? Jag upplever att ungdomar idag umgås med sin telefon istället för med varandra. Till och med när de är i grupp.
Kan du, med handen på hjärtat, säga att du vet vad dina barn gör på internet eller VEM ditt barn är där ute i cyberrymden?
Vet du VAD ditt barn gör där ute på nätet när han eller hon går hem ensam från skolan och sätter sig bakom skärmen?
HUR mycket umgås DU mitt ditt barn när du inte är på jobbet? Jag menar verkligen sitter ner och pratar?
Idag hör jag om både par och familjer som sitter med sina telefonen eller surfplattor till och med när de äter. Den är klurig tycker jag? Tycker vi inte om att prata med varandra längre eller har vi blivit fullständigt avstängda?
Vad lär vi våra ungdomar? För vi vuxna är inte ett dugg bättre.
Livskunskap borde föras in på schemat igen i skolorna OCH det borde även finnas på arbetsplatser.
Vi skyller för mycket på varandra. Föräldrar skyller på varandra. Skolan skyller på föräldrarna. Föräldrarna skyller på skolan.
Det finns egentligen bara en sak att säga och det är att vi vuxna måste börja ta vårat ansvar som vuxna!
Jag tog med mig några saker från coachningen i skolan igår:
- Eleverna efterfrågade själva disciplin och regler.
- De efterfrågade ledarskap från vuxna.
- De efterfrågade att dåligt uppförande ska få konsekvenser.
- De efterfrågade lugn och ro.
- De efterfrågade vuxet och bra ledarskap!
Detta var faktiskt saker de uttryckte själva. Vi hör det om och om igen, Jessika och jag.
De sade själva att den bästa läraren hade slutat. Han var bra för att han var sträng men rättvis. Han var också lite galen och rolig – fast på ett positivt sätt.
Kom ihåg, att barn testar gränser. När det går över styr är det inte alltid för att de vill, utan för att de kan. De behöver ett bra och moget vuxet ledarskap.
Jag tog också med mig hur effektivt ett aktivt lyssnande är. Att respekt föder respekt.
Ja vet du VEM ditt barn är där ute på nätet? Vem är DU där ute på nätet? Är du sann?
Jag slår ett slag för mobilförbud i klassrummet och skärmfria kvällar hemma. För alla!
Härom veckan när jag åkte spårvagn hem efter att ha varit ute och coachat elever, kom det på ett gäng ganska stökiga ungar. De kan ha varit max 13 år. En kille var väldigt provocerande och gick stöddigt omkring med en cigarett och sjung högt och ljudligt ”att han rökte på”. Vagnen var fullsatt, så dessa ungdomar rörde sig fritt i gången och stötte emot flera vuxna och andra barn utan att bry sig.
De andra ”ungarna” skrattade och var allmänt högljudda. Ja, man måste ju verkligen skrika om man ska få sin röst hörd. Jag reste mig upp, knackade ”ledaren med cigaretten” på axeln och bad honom vänligt men bestämt att dämpa sig och antingen sätta sig ner där det faktiskt fanns en ledig plats, eller åtminstone stå still. Killen skrek ännu högre sin sång med att röka på och stirrade mig rakt in i ögonen. Vi var ungefär lika långa. Jag stirrade tillbaka och gav mig inte. Resten är historia, förutom att killen till slut vände bort blicken och satte sig ner.
Det är inte historien i sig som är fascinerande, utan att INGEN annan vuxen sade eller gjorde något. De flesta tittade ner i sina telefoner eller vände bort blicken.
En annan tanke: Vad tror du skulle hända om man bestämde sig för att stänga ner alla sociala medier under en veckas tid för ALLA?
Vi ställde frågan till eleverna i skolan igår. De svarade: ”folk skulle bli galna!”
Vad tror du?
Kanske har ditt barn mer likheter med dig än du tror? Särskild de sidor av dig själv som du tycker mindre om…..