När jag var liten trodde jag att ”själen bodde i hälen”.
Jag var så övertygad om detta att inget kunde rubba den tron. Jag hade en stark tro, på många saker, men ingen religiös eller andlig uppväxt. Min mamma brukar säga att det är för att jag gick i kyrkans barntimmar. Jag tror dock det började mycket tidigare än så och går utanför det man kallar religion.
Jag har på senare tid funderat över detta att jag trodde att själen bodde i hälen. Ganska fint egentligen! I grekisk mytologi pratar man om ”Akilles häl”. Hälen var det enda stället Akilles kunde bli sårad och därmed också dö. Akilles mor, som var en gudinna, doppade Akilles i gudomligt vatten och höll honom i hälen när hon gjorde det. Detta skulle göra honom odödlig. Enda stället som inte doppades var hälen, och därför blev den sårbar.
I en speciell gren inom Islam berättar man om att själen lämnar kroppen genom fötterna och inom Buddhismen om ”Buddhas footprint”. Buddhas fot avbildas som ett tecken på att han varit grundad på jorden och sedan lämnat en livsväg efter sig att följa.
Inom kristendomen skriver man om att ”smörja fötterna med olja” och hur Jesus en gång gjorde detta på en tjänare trots lärjungarnas protester då en ”mästare inte smörjer fötterna på en tjänare eller en slav”.
Fötter har inom många religioner och kulturer setts som ”orena”. Inom många kulturer tvättar man någon annans fötter, eller snuddar någon annans fötter som ett tecken på vördnad och att ”du är äldre och visare än vad jag är”. I fötterna sitter en del av alla kroppsdelar och du kan läka din kropp med zonterapi.
Jag kommer att fortsätta att forska i ämnet då min övertygelse om att ”själen sitter i hälen” är ett arv av något. Frågan är bara vad? Jag hade under många år problem med mina hälsenor och ofta ont i dessa och mina fötter har alltid varit känsliga och jag har svårt att hitta skor jag verkligen kan gå i och som är bekväma.
Är själen det mest sårbara men också det starkaste vi äger så är det ju inte konstigt att Akilles enda sårbara ställe som ledde till döden var just hälen. Kanske finns det mer än en anledning att jag lär ut att man bör ha båda fötterna på golvet eller marken när man mediterar och inte ligga ner? Kanske är det för att jag på ett undermedvetet plan vill att man ska vara grundad och att även själen ska stanna i kroppen och inte flyga iväg? Ja, vad vet jag?
Kanske ärver vi saker som faktiskt har med en annan livstid att göra? Kanske vet vi mer än vi tror att vi vet? Vad tror du?