Igår skulle jag coacha personal på en skola i en stad jag inte varit i förut.
Jag tog tåget dit och visste inte riktigt var skolan låg, mer än att den låg nära. Jag fick syn på två ungdomar som stod och pratade och tänkte ”de borde ju veta var denna skola ligger”, så jag gick fram till dem och sade ”ursäkta, vet ni var x ligger?”
Den ena killen tittade på mig med ett leende och pigga glada ögon och sade: ”javisst”, jag ska faktiskt dit, du kan slå följe med mig om du vill!” Jag blev jätteglad för att ha fått denne vägvisare och sade tacksam ”åh vad snällt”.
Vi började vår promenad mot skolan. Killen presenterade sig som Isak och var 17 år gammal. På axeln hade han en gitarr i fodral. Vi började prata och jag frågade om han gick på skolan. Han svarade att han hade gjort det, han hade gått natur men hade bytt till estetisk linje på Rytmus i Göteborg då musiken var en stor del av hans liv. Jag frågade vidare vad han hade för mål med sin utbildning och han svarade att han skulle söka till en musikskola i Boston, på stipendium eftersom utbildningen kostade väldigt mycket. Jag sade ”vad underbart att träffa en kille i så unga år som följer sina drömmar”. Han tittade förvånat på mig och sade ”Ja, men det är ju roligt att må bra! Tycker inte alla det?” Det hade varit roligt att få veta mer om Isaks bakgrund, för mentalt tränad var han definitivt!
Jag tänkte på något jag hört tidigare under dagen: ”När jag arbetar med människor så är det ju faktiskt som att stämma ett instrument”. Även tankar kan klinga falskt….
Han frågade vad jag skulle göra på skolan och jag berättade att jag skulle coacha personal. Han frågade mer om mig och mitt företag och vi började prata om målbilder och hur man kan tänka för att nå det man vill ha. Han sade ”jag gillar inte att prata massor om mig själv till andra, jag gillar inte skryta… Jag tänker istället inne i mitt huvud hur det ska bli. ”
Han berättade om hur han tänker och vi bollade lite idéer kring detta. Vi konstaterade båda vilket roligt möte detta var. Väl framme på skolgården sade Isak: ”Det var Anna du hette va?” ”Ja”, svarade jag. Isak fortsatte: ”Det är roligt att träffa människor som lever!” Jag log och sade ”Ja, ännu är jag inte likstel”. Han skrattade till och sade ”lycka till med coachingen”! Jag svarade: ”Lycka till själv Isak och tack för att du ledde mig rätt!”
Sådana här oförväntande möten ger lite extra värme och ljus i vardagen. Isak kommer jag att komma ihåg, just därför att mötet skedde som det gjorde och för att han verkligen var en klok ung man. Jag är övertygad om att Isak kommer att nå sina mål med det tankesättet han hade. Lycka till Isak!