Min historia – Del 1

Jag är oerhört stolt över att få presentera min första gästbloggare! Tjejen som skriver är 18 år, till hösten fyller hon 19. Jag har fått äran och privilegiet att få följa med på hennes livsresa och i denna unga dam ser jag ett mod, en uppriktighet och en stark vilja att komma vidare.

Hon väljer att skriva om sin historia, inte bara i självläkande syfte, utan också för att hjälpa andra på sin livsväg.

Här är Jennys historia, första delen, om hur det har varit att bli sexuellt utnyttjad som barn av en familjemedlem. Tack modiga du för att du delar med dig av din resa!

 

Min historia del 1

Många barn blir varnade av sina föräldrar. ”Snuskgubbar” är ett begrepp som sedan decennier tillbaka används demonstrativt i syfte att måla upp en hemsk bild för barnen, en hemsk realitet som faktiskt finns där ute, där riktiga människor är brottslingar som förgriper sig på unga själar som får men för livet. Mentala ärr och spärrar och en brist på tillit för livet. Stackars barn.

Men växte man, som jag, upp i världens tryggaste landbyggd så lät det nästan tvärtom. Man ska lita på sina goda grannar och medmänniskor. Anledningen till varför vissa föräldrar resonerar på detta viset skulle jag tro beror på att de helt enkelt inte ville sätta någon skräck i sina barn, eller för sin egen del ens föreställa sig det värsta. I mitt fall var det inte någon granne, men mentaliteten här gjorde att jag först som mellanstadieelev, där skolan låg i en tätort som ämnet ens kom på tal. Mina nya klasskamrater och vänner varnade friskt om både det ena och det andra. Ordet pedofil blev förklarat och det var tydligen livsfarligt att gå ensam hem från skolan. Vita skåpbilar skulle man också undvika.

I mitt fall var problemet närmare än man kan tro. Min biologiska morfar utnyttjade mig sexuellt som barn. Yes, även i min släkt finns det avskum. Med tanke på att det är känt att många människor blivit utsatta för övergrepp efter övergrepp år efter år via brottsstatistiken så känns det nödvändigt att poängtera att jag föll offer för den så kallade ”lägst grava” typen av övergrepp. Ett övergrepp är ett övergrepp och det är fortfarande en människas mest intima som inte har respekterats. Det känns dock bättre att berätta att det inte rörde sig om, exempelvis, en våldtäkt då det uppenbarligen hade påverkat mig MER.

Eftersom att jag som 5-6-år inte förstod vad min släkting hade gjort så förblev situationen ohanterad. Känslan av att något inte stämde var närvarande men jag visste inte exakt vad som var fel.

Jag kan inte påstå att jag under mitt liv överhuvudtaget spenderat några längre tidsbelopp på att fundera kring övergreppet. De fåtal gånger då jag spekulerade så väckte det starka känslor av ilska. Min mormor har alltid betytt mycket för mig och det var delvis i syfte att skydda henne från den hjärtskärande verkligheten som jag höll saker och ting för mig själv tills jag blev 17 år. Så länge samtalsämnena höll sig till allting utöver hennes make så gick det bra, jag besökte min mormor trots att den hemska mannen var där. För hennes skull. Eller för min skull för att träffa henne snarare. Ofta då vi satt vid matbordet, vilket var uthärdigt med vetskapen att han snart skulle gå därifrån med ursäkter såsom ryggsmärtor etcetera – dock undrar jag om det inte fanns en viss ångest inblandad -, så undrade jag hur han INTE kunde säga någonting om övergreppet. Att han INTE utropade att det var något som borde klargöras för mormor, förundrade mig. Förstod han inte att det skulle vara svårare för mig, att jag förmodligen inte skulle bli trodd?

Och nu är jag här, 10 år senare och har redit ut traumat någorlunda för mig själv. För snart två år sedan hände det märkligaste jag kunde föreställa mig. Det hela började med att jag hade tråkigt och såg på TV, till råga på det ett program som jag i stort sett hatar. Till stor del på grund av att den är ett stort skämt i jämförelse med nittiotalsversionen av tv-serien, ”20910 eller vad nu sifferkoden för beverly hills är” som jag yttrade mig till den jourhavande på Kompischatten, Röda korsets hemsida som jag sökte mig till redan samma kväll. Jag såg bara en del av programmet men en specifik scen kom att ändra mitt liv. En manlig lärare hade våldtagit en karaktär i serien vid namn Naomi, när hon berätta för en av sina närmsta vänner så blev hon inte trodd. Vännen trodde att hon ljög. Det krossade hoppet, känslan av idiotförklaring, uttrycket i Naomis ansikte gav mig flashbacks. Då jag själv har varit i samma situation. Jag insåg på något sätt i denna scen att det inte bara är synd om ”alla andra” som blir utsatta för psykiska, fysiska övergrepp, utan det är även synd om mig. Det är inte bara ”alla andra” som förtjänar upprättelse, även jag gör det. Så därför bestämde jag mig för att inte förneka längre, och för att börja prata med min omgivning om traumat. Steg ett blev att besöka http://rkuf.se/saker-vi-gor/barn-och-ungas-delaktighet/jourhavande-kompis/. Redan nästa dag visade jag chatten för en fin vän. Och påbörjade jakten efter en bra psykolog, vilket var på tiden!

Tänk att en serie som jag (trots allt) hatar lyckades, via slumpen att jag ens såg scenen, få mig att inse att jag är precis lika skuldfri som alla andra barn, kvinnor, män som blivit utsatta för övergrepp eller på annat vis blivit respektlöst behandlade. Alla ni där ute som blivit behandlade på ett sätt som kändes fel, jag tror och hoppas att även ni ska inse fakta: du är inget undantag, alla förtjänar upprättelse.

Fortsättning följer!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.